August Strindberg var målare – och inte bara en författare som ibland tog fram en pensel. Omkring 120 målningar är kända i dag, framför allt landskap med hav, klippor, tunga himlar och märkliga horisonter. Han saknade formell konstnärlig utbildning, arbetade ofta med palettkniv och använde måleriet intensivt under tre perioder: på 1870-talet, i början av 1890-talet och kring 1900-talets början. Det stora genombrottet som bildkonstnär kom först långt efter hans död 1912. I dag är det lätt att förstå intresset. Målningarna känns mindre som utsikter över en bestämd plats och mer som väder inuti en människa.
Strindberg bortom litteraturen
Det går nästan inte att skriva om August Strindberg utan att först flytta undan författaren. Röda rummet, dramatiken och den offentliga personen tar mycket plats. Men Strindberg målade återkommande genom livet, särskilt när skrivandet gick trögt eller när han befann sig i perioder av stark omprövning.
Strindbergsmuseet delar in måleriet i tre huvudsakliga perioder. Försöken på 1870-talet är tidiga och sökande. Runt 1892 hittar han en mer egenartad stil, och 1893–94 brukar beskrivas som en höjdpunkt. I början av 1900-talet återvänder han till måleriet med delvis mer dekorativa drag.
Havet som ett inre landskap
Stockholms skärgård blev en viktig inspirationskälla, men den som använder hans målningar som geografiska dokument kommer att bli besviken. Strindberg var inte särskilt intresserad av att återge en kustlinje korrekt. Han ville åt stämningen: trycket i en molnbank, ett blekt ljus över vattnet, en klippa som nästan ser hotfull ut.
Nationalmuseum beskriver hur Strindberg själv såg sig som symbolistisk målare och hur scenerierna kunde spegla känslotillstånd. Det märks tydligt i Staden från 1903. En stad ligger långt bort på andra sidan ett mörkt vatten. Vägen dit känns större än själva platsen.
Palettkniv, fingrar och målningar utan artighet
Strindberg arbetade ofta med palettkniv. Färgen kan ligga tjockt, skrapas bort eller dras över ytan så att himmel och vatten blir materia snarare än illusion. Han använde även fingrar och ibland pensel, trots myten om att penseln skulle ha varit överflödig för honom.
Det saknas mycket av den polerade finish som samtiden förväntade sig. Just därför kan bilderna kännas förvånansvärt nära senare expressionistiskt måleri. Det betyder inte att Strindberg “var expressionist” i enkel mening, men hans fria teknik gjorde att eftervärlden kunde läsa honom på ett nytt sätt.
Materialen var ibland lika okonventionella som tekniken. Han målade inte alltid på klassisk uppspänd duk utan kunde använda papp, skivor och andra hårda underlag. Det ger verken olika format och en fysisk direkthet.
Fyra motivvärldar att leta efter
Stormen
Skummande hav, mörka moln och horisonter som nästan knäcks av vädret. Här är naturen inte romantisk dekor utan kraft.
I Oväder i Skärgården från 1892 blir havet nästan abstrakt i blågrå toner. Fyren från 1901 är mer återhållen, men har samma känsla av en ensam markör ute i vädret.
Det stilla vattnet
Alla målningar är inte dramatiska. Kustlandskap II från 1903 visar ett lugnare vatten, men ödsligheten finns kvar. Stillheten blir nästan mer oroande än stormen.
Den ensamma klippan
Klippor och skär återkommer som fasta kroppar mot vatten och himmel. De ger kompositionerna en enkel tyngd och fungerar ofta som bildens psykologiska centrum.
Den avlägsna staden
I Staden blir civilisationen något man ser men inte riktigt når. Det är Strindberg i koncentrat: en konkret utsikt som samtidigt är en mental situation.
Underlandet och slumpens roll
I målningen Underlandet från 1894 är färgskalan varmare och ytan nästan mineralisk. Strindberg skrev själv om hur slumpen kunde påverka skapandet: en form uppstod i färgen och ledde arbetet vidare. Idén ligger nära hans senare experiment inom fotografi och naturvetenskap, där han gärna prövade vad som kunde hända när kontrollen inte var total.
Det finns något befriande i det. Måleriet blev en plats där han inte behövde formulera argument med ord. Materialet fick svara tillbaka.
Varför erkännandet kom sent
Under Strindbergs liv var måleriet omdiskuterat och stod i skuggan av litteraturen. Det verkliga intresset tog fart först efter andra världskriget och särskilt under 1960-talet. Då såg man kvaliteter som hans samtid hade haft svårt för: den råa ytan, de förenklade motiven och den psykologiska laddningen.
Det sena erkännandet gör också att målningarna kan kännas märkligt fria från en etablerad “Strindbergstil”. Han arbetade aldrig som en konstnär som behövde leverera samma typ av bild år efter år.
Så fungerar Strindberg på en modern vägg
De mörka havsmotiven gör sig bra större än man först tror. En 50×70 eller 70×100 kan fungera som ett ankare i ett ljust rum. Mörk trä- eller svart ram förstärker dramatiken; ek gör den mjukare.
På en tavelvägg fungerar Strindberg fint bredvid maritima fotografier, sjökort eller en ljusare svensk akvarell. Undvik gärna att göra allt mörkt. Kontrasten är det som får hans väder att kännas.
Utforska Historlys Strindberg-posters →
Vanliga frågor om August Strindberg som målare
Målade August Strindberg verkligen?
Ja. Omkring 120 målningar är kända. Han målade under flera perioder i livet, med tyngdpunkt på landskap och havsmotiv.
Vad kännetecknar Strindbergs måleri?
Dramatiska himlar, hav, ensliga klippor, förenklade kompositioner och en fysisk teknik där palettkniven ofta spelar stor roll.
Hade han konstnärlig utbildning?
Nej, inte en formell utbildning som målare. Han rörde sig däremot i konstnärskretsar och följde samtidens konstdebatt mycket nära.
När blev hans målningar erkända?
Det bredare konsthistoriska erkännandet kom långt efter hans död, med tydligt ökat intresse under 1960-talet.