Hilma af Klint målade några av den tidiga 1900-talskonstens mest radikala icke-föreställande bilder – men under stora delar av hennes liv var de nästan osynliga för offentligheten. Hon föddes 1862, utbildades vid Konstakademien i Stockholm och behärskade ett traditionellt figurativt måleri. Parallellt utvecklade hon ett helt annat bildspråk med spiraler, bokstäver, organiska former och starka färgfält. Mellan 1906 och 1915 arbetade hon med den omfattande serien Målningarna till templet, där De tio största från 1907 ingår. I dag räknas hon som en central pionjär inom den tidiga abstraktionen – men hennes konst blir mer intressant om man inte försöker göra henne till ensam “uppfinnare” av den.
En akademiskt utbildad konstnär med två parallella spår
Hilma af Klint hade en gedigen traditionell utbildning. Hon kunde måla porträtt, botaniska studier och landskap på det sätt som förväntades av en professionell konstnär kring sekelskiftet. Det är viktigt, för hennes senare abstraktion var inte ett resultat av att hon inte kunde måla föreställande. Den var ett medvetet sökande efter ett annat slags bild.
Samtidigt var hon djupt intresserad av spiritualism, teosofi och frågor om det osynliga. Tillsammans med fyra andra kvinnor bildade hon gruppen De Fem. De arbetade med seanser, automatiskt tecknande och anteckningar som de uppfattade som budskap från andliga nivåer. För en modern betraktare kan den delen kännas främmande, men den går inte att skala bort utan att konstverket förändras.
Målningarna till templet, 1906–1915
År 1906 inledde af Klint det projekt som kom att bli hennes mest kända: Målningarna till templet. Serien omfattar närmare tvåhundra verk och rör sig genom olika visuella system. Här finns geometri, växtformer, snäckspiraler, bokstäver, dualiteter och färger som tycks bära egna betydelser.
Det är frestande att se allt som en kod som bara behöver lösas, men det är inte nödvändigt. Bilderna fungerar även utan facit. De kan vara monumentala och lekfulla på samma gång, nästan grafisk design i ett ögonblick och kosmologi i nästa.
De tio största – livets åldrar i enorm skala
Under 1907 målade Hilma af Klint De tio största, en serie verk som gestaltar olika stadier i människans liv: barndom, ungdom, vuxenliv och ålderdom. Formatet är närmast kroppsligt. De stora pappersytorna fylls av blommor, spiraler, ovaler, ordfragment och pastellfärger.
Det är en av anledningarna till att reproduktioner av serien fungerar så bra på vägg: varje målning har en stark egen komposition, men man känner tydligt att den ingår i ett större system. En ensam bild kan bli ett färgfält i rummet. Två eller tre skapar dialog direkt.
Som reproduktioner går det också att se hur olika seriens delar är. The Ten Largest No. 1 hör till barndomen, No. 3, Youth till ungdomen och No. 5, Adulthood till vuxenlivet. De fungerar var för sig, men skillnaderna blir tydligare när man ser dem bredvid varandra.
Symbolerna: svanen, spiralen, färgerna och dubbelheten
Af Klints bildspråk är rikt på återkommande symboler. Svanen dyker upp i en hel serie och kan läsas genom motsatser: svart och vitt, två och ett, materiellt och andligt. Spiralen antyder rörelse, utveckling och växande. Botaniska former återkommer, ibland nära naturstudie, ibland helt omvandlade.
Hon använde också bokstäver och ord som visuella element. Allt behöver inte översättas. När man försöker reducera varje tecken till en enkel betydelse försvinner en del av bildens märklighet. Det är kanske bättre att tänka på dem som ett språk man kan känna rytmen i utan att tala flytande.
Varför såg nästan ingen verken?
Hilma af Klint visade inte den stora abstrakta produktionen på samma sätt som sitt mer konventionella måleri. Hon var också övertygad om att delar av arbetet tillhörde en framtida publik. I sina efterlämnade instruktioner angav hon att vissa verk inte skulle visas förrän efter hennes död.
När hon avled 1944 lämnade hon efter sig ett mycket stort konstnärligt och skriftligt material. Det dröjde decennier innan den abstrakta delen fick ett bredare konsthistoriskt genomslag. Utställningar från 1980-talet och framåt förändrade bilden, och Guggenheims stora New York-utställning 2018–2019 gjorde henne till ett internationellt publikfenomen.
Var hon först med abstrakt konst?
Det enkla svaret “ja” är lockande men för grovt. Af Klint gjorde stora icke-föreställande verk mycket tidigt, innan flera av de konstnärer som brukar stå i standardhistorien om abstraktion hade nått dit. Samtidigt arbetade konstnärer i olika länder mot abstraktion av olika skäl, ofta utan kontakt med varandra. Det intressanta är därför inte att utse en ensam vinnare, utan att förstå hur tidigt och konsekvent hennes eget projekt var.
Så fungerar Hilma af Klint i ett hem
Hennes konst tål färg. I ett annars lugnt rum kan en bild ur De tio största bli den sak som gör att allt annat faller på plats. Motiven ur Svanen är ofta mer grafiska och fungerar bra i svart ram. De stora geometriska verken kan gärna få mer luft och en större storlek än man först tänker.
På en tavelvägg kan det vara fint att inte bara kombinera Hilma med annan abstrakt konst. En botanisk illustration eller ett historiskt fotografi kan göra helheten mindre förutsägbar och samtidigt spegla hennes eget intresse för natur, vetenskap och det osynliga.
Se Historlys Hilma af Klint-posters →
För ett mer koncentrerat, geometriskt uttryck är Altarpiece No. 2 ett bra motstycke till de organiska formerna i De tio största. Här finns hela Historlys urval av Hilma af Klint-posters.
Vanliga frågor om Hilma af Klint
Vad är Hilma af Klint mest känd för?
Hon är främst känd för sin tidiga abstrakta och symboliska konst, särskilt Målningarna till templet och serien De tio största.
När målades De tio största?
Serien målades 1907 och behandlar olika faser i människans liv.
Varför visades inte hennes abstrakta verk tidigare?
Hon höll stora delar av produktionen utanför den offentliga konstvärlden och ansåg att vissa verk var avsedda för en framtida publik. Efter hennes död 1944 dröjde det länge innan materialet fick bred uppmärksamhet.
Är Hilma af Klint den första abstrakta konstnären?
Hon hör till de tidigaste konstnärerna som skapade en omfattande icke-föreställande produktion. Att kalla en enda person “först” förenklar dock en konsthistorisk utveckling som skedde parallellt på flera håll.